Debatten styr förväntningarna

Jag är nog inte ensam om att med jämna mellanrum sucka över skolans förfall. En fråga jag ofta ställer mig är om den alltigenom negativa publicitet skolan får i själva verket är resultatet av en kantrad skolpolitik?

Skolan saknar disciplin, skolan saknar resurser, lärarna är utarbetade och dessutom dåligt kvalificerade. Tidningarnas braskande rubriker är många om den svenska skolans uselhet. Ledande politiker säger att nya reformer är på gång, men de reformer som redan genomförts leder sällan till önskade resultat. Vilka signaler skickar vi till elever och föräldrar när även skolans företrädare hävdar skolans inkompetens?

Jag tror ofta att de exempel som uppmärksammas i media (nu senast vår finansminister, vars dåliga gymnasiebetyg i matematik journalisten refererar till [Källa]) bygger på ett underförstått ointresse för skolans goda kraft; ibland kanske med rätta, men mer ofta därför att man vägrar belysa goda exempel på lärande som går utanför den traditionella klassrumsmiljön. Nämnde Anders Borg verkar dock ha den goda egenheten att vara bokälskare! Kanske var det kärleken till boken som senare stimulerade honom att studera vidare på Komvux?

Och visst har debattörerna rätt. Se bara på lärarutbildningens urval. Sällan är det de bäst lämpade studenterna som väljer att bli lärare. Lärarkåren är inte ensam om detta dilemma. Även bibliotekariekåren drabbas av den utbildningsinflation som bitvis lett till att studenter söker utbilding av andra egenskaper än lämplighet och begåvning. Notera att jag aldrig likställer begåvning med betyg. Av personlig erfarenhet vet jag att skolans betyg säger väldigt lite om en persons bildning eller intresse för kunskap. Betygen ger en väldigt begränsad bild av en persons agerande under en oerhört begränsad tid.

Personligen tror jag att man får de svar man söker. Letar man efter en skola med dåliga resultat är det givetvis det man kommer att hitta. Om man däremot på allvar försöker förändra en skola som till stora delar varit oförändrad under 100 år kommer man också söka de positiva exempel som finns. Ett av dessa positiva exempel hävdar jag är välfungerande skolbibliotek.

Under de år jag arbetat som skolbibliotekarie har jag mött elever som både trivs och inte trivs i skolan. Den absoluta majoriteten är dock nyfikna och intresserade av att lära sig nya saker. Ibland har jag haft förmånen att också väcka denna nyfikenhet hos elever, genom att visa dem en värld som är större än det vakuum som ett isolerat skolämne ofta utgör. Jag är övertygad om att skolan har allt att vinna på att bättre utnyttja skolbiblioteket och skolbibliotekarien i syfte att skapa ett laboratorium för kunskap och fantasi, inte minst som en värdefull lärande resurs i en mer ämnesintegrerad skola. I denna miljö kan ämnen korsbefrukta varandra och lärande - inte bedömning - sättas i fokus. Vi har en lång bit kvar innan denna (kanske något naiva tanke) blir verklighet, men varför inte börja leta goda exempel på lärande? Varför inte börja i skolans bibliotek?

Vi älskar det vi gör!

Den frågan tragglas upprepade gånger inom vår yrkeskår. Mitt snabba svar på frågan blir: därför att vi är den enda professionella informationspecialisten på skolan som ser lärandets helhet!

Som yrkeskår är bibliotekarier (i synnerhet kanske skolbibliotekarier) besatta av sitt yrke. Jag gissar att det har med att vi älskar det vi gör. Jag tror - kanske lite naivt - att världen kan delas in i två grupper av människor:

1. De som är bibliotekarier.
2. De som önskar att de vore det.

Filmklippet nedan belyser på knappt två minuter flera av de goda argumenten.

Reklam på bibliotek?

Sedan en tid tillbaka råder det en debatt kring hur långt de kommersiella krafternas armar får sträckas i bibliotekslokalen. Senaste exemplet är Stockholms stadsbiblioteks satsning på en Poesibazar.

Basaren är tänkt att visa upp diktsamlingar; böcker som sällan når utlåningsstatistikens topplistor eller förlagens storsäljarlistor. I det lilla basarrummet finns också en dator, och det är den som gjort folk arga. Datorn är nämligen låst på Adlibris hemsida. Genom Adlibris förväntas lyrikintresserade hitta ett smidigt sätt att köpa den annars svåråtkomliga lyriken.

Biblioteket försvarar sig med att det lilla lyrikrummet bara är ett sätt att lyfta fram den smalare poesin. De hävdar vidare att det inte rör sig om någon gratis reklm för Adlibris. Alice Thorburn, ansvarig bibliotekarie, ser inte samarbetet med en kommersiell aktör som något problem eftersom Poesibazaren är "[...] ett fönster för poesi och för förlagen. För att de ska kunna fortsätta ge ut poesi måste de ju sälja." [Källa]

Jo, så är det, men frågan är om det är bibliotekens roll att göra reklam för boklådor?! Jag ställer mig mycket kritisk till utspelet. Bibliotekens neutrala roll undergrävs med ett sådant resonemang. Om man nu på allvar vill höja poesin status kan man skylta dessa titlar. En bokhandel hjälper säkert presumtiva köpare att hitta boken. Bibliotekens roll är inte i första hand att stödja förlag eller bokhandel, utan att verka som en oberoende främjare av läs- och skrivfrämjande aktiviteter och (framför allt) som vägvisare i informationskompetensens brokiga värld.

Skall skolbiblioteken föra ett liknande resonemang kanske vi bör ha en dator som är låst till ett läromedelsförlag i syfte att få eleverna att läsa mer skolmässig facklitteratur? Nej, jag tror mer på oberoendet, även om det ibland innebär en svår balansgång.

Viktig litteratur vinner priser

Jag bli alltid upprörd över den nonchalans som kännetecknar stormedias behandling av barn- och ungdomslitteraturen och facklitteraturen. Den styvmoderliga behandlingen lyser kanske igenom tydligast då det gäller litterära priser, nu senast Augustpiset. Sveriges television nöjde sig helt sonika med att redovisa den skönlitterära vinnaren i vuxenklassen. Svenska dagbladet var inte bättre; vuxenlitteraturen ägnas en hel artikel, medan årets ungdomsbok och vinnaren i fackboksklassen nämns mest i förbigående.

Uselt av media att spä på en kommersiell bild av litteratur där vuxen skönlitteratur är fint och viktigt och den mer svårsålda(?) barn- och ungdomslitteraturen och facklitteraturen fortfarande betraktas som paria.

2011 års Augustpristagare:

Årets barn- och ungdomsbok: Jessica Schiefauers "Pojkarna"

Årets fackbok: Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar"

Lilla augustpriset: Cathrine Bengtssons "Kärlekssvetten"

Årets skönlitterära bok: Tomas Bannerheds "Korparna"

Vår månad!

Oktober månad har av IASL (International Association of School Librarianship) utsetts till internationella skolbiblioteksmånaden. Sedan flera år tillbaka uppmärksammas dagen i första hand av engelskspråkiga länder. Kanske dags att uppmärksamma den även i Sverige?

PS. Något så viktigt som skolbibliotek kräver givetvis mer än en ynka dag. Kanelbullen må bara behöva en dags uppmärksamhet, men skolbiblioteken behöver minst en månad, varför inte alla månader på året?

Bra av Skolinspektionen!

Trots tandlös lag, skulle jag kanske tillägga. Skolinspektionen har inte desto mindre lyckasts få ihop ett antal punkter att utvärdera gällande skolbibliotek. Eleverna ska t.ex. ha tillgång till ett skolbibliotek inom skolenhetens lokaler eller dess närhet. Biblioteket skall användas regelbundet i syfte att bidra till elevernas utbildning. Vidare skall det finnas både skön- och facklitteratur och andra medier (t.ex. av-material) samt informationsteknik (jag gissar datorer för informationssökning). Skolbiblioteket skall också vara anpassat till elevernas behov i syfte att främja språkutveckling och inspirera till läsning.

Ovanstående punkter fanns i mer utbroderad text i det inofficiella PM Skolinspektionen tog fram för ett tag sedan. Nu finns dessa punkter alltså att läsa på deras hemsida. Senaste tiden har skolbiblioteken både synts och hörts i den mediala debatten. Inte minst sedan ett antal friskolor fått avslag på sina ansökningar eftersom de saknat egna skolbibliotek eller avtal med folkbibliotek.

Denna utveckling är positiv och förhoppningsvis leder det till att man på sikt även bemannar sina bibliotek med skolbibliotekarier, som har kompetensen att förverkliga visionen om skolbiblioteket som en pedagogisk resurs. I förlängningen borde alla undervisande enheter i samhället inse vikten av skolbibliotekariernas unika kompetens, där informationshantering, språkfrämjande arbete och kunskapsbyggande är viktiga storheter för all utbildning. Hur gärna man än vill tro det är en lokal med böcker inte en lärande resurs, det blir den först när en fackutbildad person förmedlar, inspirerar och undervisar eleverna i de källor som står till buds.

Folkbiblioteken måste i sin tur lära sig ta betalt för tjänster som särskilt riktar sig mot skolan. Alla har givetvis rätt att låna medier, men hela skolklasser kan inte förvänta sig att få undervisning i informationskompetens, bokprat m.m. utan att betala för sig. Dessutom kan man diskutera huruvida alla folkbibliotek är anpassade till elevernas behov...

Det klokaste alternativet borde rimligen vara att anställa en egen skolbibliotekarie, som verkar för skolans individuella pedagogiska behov.

Avslöja slutet?

Jag har dålig koll på antalet planerade och oplanerade bokprat jag hållit genom åren. Vad jag dock har koll på är mina tre grundregler inför ett bokprat:

1. Välj en bok du själv gillar! (Det är lättare att få andra entusiastiska då.)

2. Dramatisera gärna något ur boken, alternativt läs högt med inlevelse! (Humor funkar alltid.)

3. Avslöja aldrig slutet! (Det förstör läsupplevelsen.)

Den sistnämnda punkten tvingas jag nu kanske revidera. Ett forskarlag från University of California i San Diego har upptäckt att om läsaren vet slutet på berättelsen kan detta i själva verket höja läsupplevelsen. Forskarna kallar förhållandet "omvänd spoilereffekt"; läsaren vet slutet på berättelsen innan de börjar läsa.

Hur kan det komma sig att kunskaper om hur en berättelse slutar förhöjer läsupplevelsen? Forskargruppen identifierade ett par orsaker. Förkunskap om slutet hjälper läsaren att bättre följa den röda tråden i berättelsen. Berättelsen blir mer begriplig om tanken kan ägnas åt det som är betydelsefullt i texten. Vidare hamnar handlingen i fokus på ett annat sätt. Berättelsen blir mer underhållande om läsaren kan se hur berättelsen knyts i hop, helst med ett oväntat slut. Kunskapen om detta oväntade slut gör inte berättelsen mindre intressant, snarare ökar underhållningsvärdet, enligt forskarna.

Kanske dags att inför nästa bokprat avslöja slutet på boken? Studien jag refererar till hade en testgrupp bestående av vuxna individer. Om resultatet hade blivit detsamma om testpanelen varit barn och ungdomar låter jag vara osagt, men alla metoder som förhöjer läsupplevelsen kan vara värda att prova.

Läs mer om studien här!

Skolinspektionen anser...

Förvirringen kring den nya skollagen tycks vara total, åtminstone beträffande skolbibliotekens roll i det pedagogiska arbetet. Någon användbar juridisk definition av skolbibliotek finns egentligen inte, men är förhoppningsvis under upphandling. Skolor som vänder sig till Skolverket och undrar vad skolbibliotek innebär hänvisas i första hand till den skollag som stipulerar att skolor skall "ha tillgång till skolbibliotek".

En vag definition som inte säger mer än att en lokal för medier vore bra att ha, inget om dess innehåll på ett pedagogiskt plan. Lika urbota dumt som om skollagen skulle ge elever rätt till ett klassrum, men inte nämna något om lärarens pedagogiska uppgift. En del av problematiken går tillbaka på att regeringar (gamla som nya) har väldigt vaga idéer om vad ett skolbibliotek utöver lokal kan användas till. Att tänka sig att en akademiskt utbildad bibliotekarie, ofta också med viss pedgogisk utbildning i bagaget, kan vara en pedagogisk partner i skolan tycks inte ha föresvävat lagstiftarna.

Jag tror den springande punkten, som alltid, stavas p-e-n-g-a-r. Det skulle kosta för mycket att faktiskt satsa på att ha professionella skolbibliotekarier på Sveriges alla skolor. Lite böcker och datorer löser bristen på detta, tror man. Det finns säkert politiker som vill satsa, men resultatet tyder på en vattnig kompromiss.

Dock har Skolinspektionen ett internt PM, som inte är officiellt ännu, skrivit ned några förklarande(?) punkter. Ni hittar detta pm här!

PS. Trots min något kritiska underton är skolbibliotekens omnämnande i skollagen ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis sätts en boll i rullning, som genererar definitioner som också omfattar kompetent personal. Skolinspektionen kan inte undgå att möta några skolbibliotekarier som gör skillnad i den pedagogiska vardagen. Vi väntar alla på resultat.

PEGI

PEGI - Pan European Game Information - är en organisation som klassificerar datorspelens innehåll utifrån kriterier som våld, droger, sex, grovt språk etc . Organisationen är även ansvarig för den åldersmärkning dator- och TV-spel har.

På PEGI:s hemsida finns en bra funktion där föräldrar och andra berörda lätt kan söka på en speltitel och få upp information om vad spelet innehåller samt vilken ålder det lämpar sig för. Enda nackdelen med söktjänsten är att en del av informationen är på engelska, men de tydliga ikonerna kompenserar oftast bristande språkkunskaper.

Detta är viktig kunskap för alla som har daglig kontakt med ungdomar. Som skolbibliotekarie har man givetvis en skyldighet att ha kunskaper om denna medieform, för även om ditt skolbibliotek inte har spel till utlån så är det en viktig kulturell referens för våra unga.

Inte utan mitt skolbibliotek!

Det gamla konstaterandet "inte utan min rektor" har fått konkurrens av det lika slagkraftiga "inte utan mitt skolbibliotek"! Efter att ha läst artikeln i Skolledaren med samma rubrik som ovan förstår man hur viktigt det är att ha skolledningen med sig. En rektor som förstår innebörden och vikten av att ha en skolbibliotekarie i den pedagogiska verksamheten är lika ovärderlig som skolbibliotekariens förmåga att söka sig utanför en fysisk lokal.

På Snösätraskolan i Stockholm tycks rektorn, Viktoria Hallén, och skolbibliotekarien Elisabeth Ljungdahl ha funnit en framgångsrik väg till ökad måluppfyllelse för eleverna. Eleverna lär sig genom schemalagda lektioner i skolans bibliotek, lärarna får fortbildning i form av läsecirklar, som dokumenteras och diskuteras på en wiki. Ljungdahl konstaterar också att verksamheten är viktigare än lokalen och att skolbiblioteket "inte bara är böckerna i hyllan utan handlar om ett riktigt bra samarbete mellan lärare, bibliotekarie och skolledning".

Intensivt funkar bäst för dyslektiker

Vi är många i skolans värld som då och då möter elever med lässvårigheter. En del har rentav så stora problem att ta sig igenom en text att de helt enkelt inte kan avkoda orden, trots år av hjälp från specialpedagoger. Tyvärr ökar problemen med bristande läs- och skrivförmåga, trots att allt fler får extra hjälp.

Ny forskning som presenterats under pågående Dyslexikongressen tyder dock på att enstaka timmar hos specialpedgogen ger lite valuta för pengarna. I stället rekommenderas intensiv lästräning under en kortare period, s.k. RAFT-träning (Reading And Fluency Training)

Resultaten visar att de barn som fått intensiv handledd lästräning 45 minuter/dag under en 12 veckors period hade betydligt bättre avkodningsförmåga, läsförståelse och ett större ordförråd än de barn som fått den gängse specialundervisningen.

Min erfarenhet tyder på att detta stämmer. De klasser jag haft möjlighet att handleda i gruppläsning har (trots dyslexi hos enstaka elever) visat stora framsteg med både avkodning, läsförståelse och läshastighet. Den viktigaste nyckeln till detta tror jag är den handledning jag och ansvarig pedagog stått för. Utan handledning riskerar läsning bara bli som att köra bil utan att trycka på gasen; man står still. Givetvis tar läsning också tid. Alla barn bör få möjlighet att läsa och diskutera texter minst 30 minuter varje skoldag.

Skolbibliotekarien har en viktig resurs att fylla i denna läs- och skrivträning! Utnyttja den textkunskap skolbibliotekarierna har, för en tråkig bok uppmuntrar inte heller läsutvecklingen.

Ha en alldeles underbar sommar!

CC. Fotograf: Slack 12

Nu tar denna blogg sommarlov, men misströsta inte! Skolbibliotekarien hotar med att dyka upp på ett skolbibliotek nära dig när höstterminen börjar!

Piska och morot á la Svenskt näringsliv

Varning! Detta inlägg har inte en självklar plats i Skolbibliotekariens intressesfär. Jag skyller på att det trots allt rör utbildningspolitik i allmänhet, och därför är av visst intresse. Ska sanningen fram tog ironin överhand och inlägget skrevs av bara farten...

Svenskt näringsliv (SN) lyckas i sin senaste rapport, Konsten att strula till ett liv, åtminstone med en sak: de får uppmärksamhet! Rapporten går igenom ett antal utbildningsvägar och kopplar dessa till löneutveckling och chans till jobb. SN hävdar med febril förkärlek för tabeller och siffror att kurser eller utbildningar som läses för allmänbildningens skull eller inte har tillräcklig vetenskaplig substans (vem avgör det om inte universiteten?) inte bör finansieras med studiebidrag. Utbildningar som är "samhällsnyttiga" är, enligt SN, följdaktligen mer värda än värdelösa utbildningar som inte genererar annat än bildning eller tankesystem utan finansiell avkastning.

Humanisterna är det mest synd om, de borde i stället bli civilingenjörer och bidra till Sveriges BNP på ett mer produktivt sätt än att diskutera Harry Potter eller svenska ortsnamn. SN:s recept för att få ner det stora antalet humanister på svenska lärosäten - som ändå inte bidrar vare sig med pengar, företag eller nya säljbara produkter - är att strypa tillgången på studiemedel för s.k. slöutbildningar. I stället skall vi helst bara skattefinansiera civilingenjörer och chefsekonomer. De är ju så duktiga, och de får jobb. Högavlönade jobb. De startar dessutom företag där humanistiska idéer inte behövs.

Se där! Ett genialt koncept för den "fria" forskningen!

Datoranvändning försämrar läsförmågan?

Ett antal artiklar i facktidskrifter refererar till Monica Rosén, professor i pedagogik, som nyligen mätt läskompetensen hos nio-tio-åringar i olika länder. Resultatet tyder, enligt Rosén, på att det finns ett klart samband mellan det ökande datoranvändandet i länder som Sverige och nedgången i läsförmåga. I andra länder (exempelvis Italien) där läsförmågan ökat finns inte faktorn ökad datoranvändning i samma utsträckning. Rosén hävdar vidare att ett ökat datoranvändande hemma också leder till sämre läsförmåga. Däremot har de allra svagaste läsarna blivit fler, men de duktiga läsarna blivit sämre.

Jag noterar hur viktig min roll som skolbibliotekarie är. Att "språkbada" elever med böcker är jätteviktigt, inte minst för de elever som inte kommer från bokläsande hem. Att läsa på skärm och läsa i bok är två olika sätt att läsa. Jag kan hantera båda sätten, men elever som sällan tvingas läsa text i tryckt form tror de läser en bok som de läser bloggen; genom att skumläsa. Denna form av läsning fungerar sällan då man exempelvis skall tillägna sig en mer komplicerad fack- eller skönlitterär text. Enda sättet att överbrygga denna generationsklyfta tror jag är genom att utsätta barn och unga för båda textformerna. Digitala texter möter de ofta på sin fritid, men den tryckta texten mer sällan. Skolan bör därför fokusera på att väga upp detta missförhållande för att gynna de elever som annars riskerar att hamna i en kunskapsklyfta.

Läs vidare:

• Lärarnas nyheter
• Forskning.se
• Göteborgs universitet