Höstlov blir läslov

Det kan knappast ha undgått någon att regeringen aviserat att höstlovet numera skall benämnas läslov. Gör det någon skillnad vad gäller barns vilja att läsa? Knappast. Lika lite som att sportlovet leder till att alla skolelver i Sverige rör sig annat än på jakten efter fler Pokémon-figurer. Jag tror däremot att det har en stor symbolisk innebörd. Genom att upprepande gånger nämna saker vid namn befäster man också hur viktigt det är. Läsningen är gunden för allt i skolan, därför är det också naturligt att man uppmuntrar denna basfärdighet också utanför skoltid.

Någon som är förvånad?

Enligt den senaste utredningen, med titeln Läsandets kultur, om läsning i Sverige får skolbiblioteken ett ganska stort utrymme. Det mesta som sägs är information som funnits vid handen en längre tid. Den nya skollagens krav på tillgänglighet, barns allt sämre läsförmåga o.s.v. är sådant de flesta av oss redan känner till.

Vad som däremot kom som en positiv nyhet i rapporten var att man tryckte hårt på bibliotekariens pedagogiska roll. Detta borde vara en självklar sak att driva för alla landets skolledare, men statistiken tyder dessvärre inte på att så är fallet. Mycket behöver göras för att vi på allvar skall slippa en generation där läs- och skrivförståelsen är på nya bottennivåer.

En ikon har lämnat oss

En stark och ärlig förespråkare av bibliotek, och en hjälte för alla dem som tror på litteraturens inneboende kraft att förändra människans liv, har nyligen avlidit. Ray Bradbury blev 91 år gammal. Mest känd är han som science fiction-författare; boken Farenheit 451 (1953) är hans magnum opus. Boken är en dystopi, men också en kärleksförklaring till den tryckta boken som medium för tankar och drömmar.

Trots att Bradbury ofta hade blandade känslor för människans förhållande till teknik hävdade han bestämt att  han inte är

"[...] rädd för maskiner. Jag tror inte att robotar kommer att ta över. Jag tror att män med leksaker har tagit över. Och om vi inte tar leksakerna från dem, så är vi idioter." [Källa]

Ett uttalande med hög sanningshalt. Frågan Bradbury ställde, och som vi alla bör ställa oss, är om tekniken är till för oss eller har ett mer osympatiskt, avhumaniserat egensyfte.

Bradbury har också yttrat följande guldkorn, något som jag alltid haft i bakhuvudet i mitt dagliga arbete som skolbibliotekarie:

"There´s no use going to school unless your final destination is the library."

RIP

Det finns en bok för alla!

Enligt nättidningen Huffington Post kan man verkligen stå på en god grund för påståendet att det finns en bok för alla. Tidningen har gått igenom ett antal smalare titlar om allt från hur man uppvaktar vita kvinnor till hur man lagar mat utan en kokbok.

Om du trodde att det inte finns en bok för just ditt intresse, så gissar jag att du har fel.

Mycket nöje med att läsa denna excentriska boklista!

PS. Du hittar ett referat av listan på svenska på Dagens Nyheters webbplats.

Och priset går till...

...Guus Kuijer från Nederländerna för att han

"Med fördomsfri blick och intellektuell skärpa gestaltar Guus Kuijer både det moderna samhällets problematik och de stora livsfrågorna. I hans böcker är respekten för barnet lika självklar som avståndstagandet från intolerans och förtryck. Kuijer förenar djupt allvar och knivskarp realism med värme, underfundig humor och visionära fantasier. Hans enkla, klara och exakta stil inrymmer såväl filosofiskt djupsinne som fjäderlätt poesi." [Källa]

Årets pristagare är för mig en ny bekantskap, men som med alla nya vänner följer en tid av läsning och begrundande då man förhoppningsvis funnit en ny vän i den litterära världen.

Litteratur att uppmärksamma

I dag är det som bekant Internationella kvinnodagen. Ett bra tips för dagen är att läsa på lite om kvinnliga författare i Norden. Portalen Nordisk kvinnolitteraturhistoria ger en bra ingång där du bl.a. kan läsa ett stort antal artiklar i ämnet av kunniga skribenter.

Sök recensioner

Branschtidskriften Svensk Bokhandel har en utomordentlig söktjänst för bokrecensioner. Du kan med lätthet jämföra recensioner från ett flertal dagstidningar, bokbloggar etc. Tjänstens enda begränsning är kanske att det mest rör sig om aktuella titlar; äldre titlar lyser ofta med sin frånvaro.

Bibliotek nekas rätten att låna ut

I USA pågår sedan en tid tillbaka en diskussion bland biblioteks- och förlagsfolk kring förlagens rätt att neka biblioteken att köpa/låna ut e-böcker. Ett antal stora förlag, bland dem det välkända Penguin, vägrar att sälja e-boksavtal till folkbibliotek.

Argumenten för handlandet är otydligt, men det bottnar säkert i någon form av rädsla för digital kopiering. Förlagen har inte haft några dubier att sälja tryckta medier till biblioteken, men de är på något sätt oroliga för att e-böckernas distribution via bibliotek kanske genererar piratkopior i oönskad mängd. Kanske borde förlagen först klargöra de skilda roller kommersiella respektive offentliga, icke-vinstdrivande verksamheter har innan de agerar som de gör. Att bara vägra sälja till biblioteken skadar inte bara läsande människors möjlighet att låna, det skadar på sikt också företagens anseende.

Finns det en liknande utveckling även i Sverige? Jag har lite dålig koll på e-boksavtalen, så de kunniga får gärna informera!

Är detta en allmän tendens är det högst beklagligt. Kanske dags att slå ett slag för de fria e-böckerna? Biblioteken kan i hög grad verka för fria lärresuser, fria media och fritt tänkande som borde vara vårt huvudsakliga uppdrag. Renässansmänniskans återkomst ligger runt hörnet, och vi kan bana vägen för denna kreativa handling genom att peka på de resurser som faktiskt finns att tillgå.

Viktig litteratur vinner priser

Jag bli alltid upprörd över den nonchalans som kännetecknar stormedias behandling av barn- och ungdomslitteraturen och facklitteraturen. Den styvmoderliga behandlingen lyser kanske igenom tydligast då det gäller litterära priser, nu senast Augustpiset. Sveriges television nöjde sig helt sonika med att redovisa den skönlitterära vinnaren i vuxenklassen. Svenska dagbladet var inte bättre; vuxenlitteraturen ägnas en hel artikel, medan årets ungdomsbok och vinnaren i fackboksklassen nämns mest i förbigående.

Uselt av media att spä på en kommersiell bild av litteratur där vuxen skönlitteratur är fint och viktigt och den mer svårsålda(?) barn- och ungdomslitteraturen och facklitteraturen fortfarande betraktas som paria.

2011 års Augustpristagare:

Årets barn- och ungdomsbok: Jessica Schiefauers "Pojkarna"

Årets fackbok: Elisabeth Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar"

Lilla augustpriset: Cathrine Bengtssons "Kärlekssvetten"

Årets skönlitterära bok: Tomas Bannerheds "Korparna"

Avslöja slutet?

Jag har dålig koll på antalet planerade och oplanerade bokprat jag hållit genom åren. Vad jag dock har koll på är mina tre grundregler inför ett bokprat:

1. Välj en bok du själv gillar! (Det är lättare att få andra entusiastiska då.)

2. Dramatisera gärna något ur boken, alternativt läs högt med inlevelse! (Humor funkar alltid.)

3. Avslöja aldrig slutet! (Det förstör läsupplevelsen.)

Den sistnämnda punkten tvingas jag nu kanske revidera. Ett forskarlag från University of California i San Diego har upptäckt att om läsaren vet slutet på berättelsen kan detta i själva verket höja läsupplevelsen. Forskarna kallar förhållandet "omvänd spoilereffekt"; läsaren vet slutet på berättelsen innan de börjar läsa.

Hur kan det komma sig att kunskaper om hur en berättelse slutar förhöjer läsupplevelsen? Forskargruppen identifierade ett par orsaker. Förkunskap om slutet hjälper läsaren att bättre följa den röda tråden i berättelsen. Berättelsen blir mer begriplig om tanken kan ägnas åt det som är betydelsefullt i texten. Vidare hamnar handlingen i fokus på ett annat sätt. Berättelsen blir mer underhållande om läsaren kan se hur berättelsen knyts i hop, helst med ett oväntat slut. Kunskapen om detta oväntade slut gör inte berättelsen mindre intressant, snarare ökar underhållningsvärdet, enligt forskarna.

Kanske dags att inför nästa bokprat avslöja slutet på boken? Studien jag refererar till hade en testgrupp bestående av vuxna individer. Om resultatet hade blivit detsamma om testpanelen varit barn och ungdomar låter jag vara osagt, men alla metoder som förhöjer läsupplevelsen kan vara värda att prova.

Läs mer om studien här!

Intensivt funkar bäst för dyslektiker

Vi är många i skolans värld som då och då möter elever med lässvårigheter. En del har rentav så stora problem att ta sig igenom en text att de helt enkelt inte kan avkoda orden, trots år av hjälp från specialpedagoger. Tyvärr ökar problemen med bristande läs- och skrivförmåga, trots att allt fler får extra hjälp.

Ny forskning som presenterats under pågående Dyslexikongressen tyder dock på att enstaka timmar hos specialpedgogen ger lite valuta för pengarna. I stället rekommenderas intensiv lästräning under en kortare period, s.k. RAFT-träning (Reading And Fluency Training)

Resultaten visar att de barn som fått intensiv handledd lästräning 45 minuter/dag under en 12 veckors period hade betydligt bättre avkodningsförmåga, läsförståelse och ett större ordförråd än de barn som fått den gängse specialundervisningen.

Min erfarenhet tyder på att detta stämmer. De klasser jag haft möjlighet att handleda i gruppläsning har (trots dyslexi hos enstaka elever) visat stora framsteg med både avkodning, läsförståelse och läshastighet. Den viktigaste nyckeln till detta tror jag är den handledning jag och ansvarig pedagog stått för. Utan handledning riskerar läsning bara bli som att köra bil utan att trycka på gasen; man står still. Givetvis tar läsning också tid. Alla barn bör få möjlighet att läsa och diskutera texter minst 30 minuter varje skoldag.

Skolbibliotekarien har en viktig resurs att fylla i denna läs- och skrivträning! Utnyttja den textkunskap skolbibliotekarierna har, för en tråkig bok uppmuntrar inte heller läsutvecklingen.

Datoranvändning försämrar läsförmågan?

Ett antal artiklar i facktidskrifter refererar till Monica Rosén, professor i pedagogik, som nyligen mätt läskompetensen hos nio-tio-åringar i olika länder. Resultatet tyder, enligt Rosén, på att det finns ett klart samband mellan det ökande datoranvändandet i länder som Sverige och nedgången i läsförmåga. I andra länder (exempelvis Italien) där läsförmågan ökat finns inte faktorn ökad datoranvändning i samma utsträckning. Rosén hävdar vidare att ett ökat datoranvändande hemma också leder till sämre läsförmåga. Däremot har de allra svagaste läsarna blivit fler, men de duktiga läsarna blivit sämre.

Jag noterar hur viktig min roll som skolbibliotekarie är. Att "språkbada" elever med böcker är jätteviktigt, inte minst för de elever som inte kommer från bokläsande hem. Att läsa på skärm och läsa i bok är två olika sätt att läsa. Jag kan hantera båda sätten, men elever som sällan tvingas läsa text i tryckt form tror de läser en bok som de läser bloggen; genom att skumläsa. Denna form av läsning fungerar sällan då man exempelvis skall tillägna sig en mer komplicerad fack- eller skönlitterär text. Enda sättet att överbrygga denna generationsklyfta tror jag är genom att utsätta barn och unga för båda textformerna. Digitala texter möter de ofta på sin fritid, men den tryckta texten mer sällan. Skolan bör därför fokusera på att väga upp detta missförhållande för att gynna de elever som annars riskerar att hamna i en kunskapsklyfta.

Läs vidare:

• Lärarnas nyheter
• Forskning.se
• Göteborgs universitet

Ett universalbibliotek utan Google?

Google hade (har) en idé om att skapa världens största digitala bibliotek. Genom avtal med flera av världens stora bibliotek skannas böcker i en rasande hastighet. Tanken är att dessa böcker sedan skall vara tillgängliga för allmänheten. De böcker som inte omfattas av upphovsrätt kommer läsare åt direkt, andra titlar kan köpas via länkar till boklådor. Den springande punkten gäller vem som har rätt att tjäna pengar på bokskatterna. Google vill nämligen ha ensamrätt på de titlar man skannat. Svenska förlag och bibliotek har förhållit sig skeptiska, många har vägrat att skriva avtal med företaget.

I en artikel i New York Times kan man läsa att en amerikansk domstol nyligen meddelat att Googles planer på ett universellt bibliotek inte är lagliga. Ett stort hinder för Google. Nu har andra aktörer gått in i syfte att försöka skapa världens största bibliotek, dock utan Googles kommersiella intressen.

Robert Darnton, chefsbibliotekarie på Harvards universitetsbibliotek, har tillsammans med flera andra aktörer (bland dem också meccenater utan kommersiella intressen) börjat smida planer på ett digitalt universalbibliotek i syfte att "make the cultural and scientific heritage of humanity available, free of charge, to all."

Vad resultatet av denna kamp mellan marknad kontra allmännytta blir återstår att se. Jag är för fri kunskap, men inser också svårigheten författare upplever då deras verk säljs utan att de själva får så stor del av kakan. Själv fördrar jag mångfald framför enfald.

Redan idag finns liknande portaler på nätet, gigantiska arkiv där fri kunskap är ledljus.

• Europeana - EU:s portal med ca 15 miljoner fria bilder, texter, ljud och filmer. Detta är Europas kulturarv i digital form.
• Internet Public Library - En sökmotor med kategoriserade länkar till böcker, tidskrifter m.m. Sidan drivs och underhålls av professionella bibliotekarier, lärare och studenter.
• The Internet Archive - En guldgruva för de som vill följa webbsidors utveckling! Kopior från en mängd hemsidor tagna vid olika tidpunkter finns, som möjliggör för användare att spåra förändringar över tid. Arkivet har också utmärkta sökfunktioner där fritt material (bilder, filmer, texter och musik) kan sökas och användas.

ALMA 2011

Den australiska illustratören och författaren Shaun Tan fick årets pris till Astrid Lindgrens minne, det s.k. ALMA-priset. Jag tycker priset är välförjänt. Synd bara att inte fler av hans böcker kommit ut i Sverige, men det lär bli ändring på det nu.

På svenska finns enbart hans storartade bok Ankomsten, som handlar om en familjs liv, öden och äventyr i samband med ankomsten till ett nytt land. Boken är en grafisk novell helt utan text, varför jag ogärna tar ordet "översatt" i min mun. Den är, inte desto mindre, en mycket stark läsupplevelse.

Ungas medievanor

Medierådets rapport, Fakta om barns och ungas användning och upplevelser av medier, fick ett stort genomslag i såväl traditionella som nya medier. Mest kunde man se, höra och läsa om hur indignerade vuxna suckade över det faktum att Internet numera är den medieform som barn lägger mest tid på. Internet har blivit så populärt sedan förra rapporten (2006) publicerades att nätanvändandet numera kommer före verkliga möten med kompisar. Trots sociala medier och tv-spel är fortfarande teve-tittandet den vanligaste formen för mediekonsumtion, även om det sker en förskjutning också här: teven flyttar sakta men säkert in i datorn.

Strax efter rapporten kom artiklar i våra dagstidningar där barns medievanor debatterades. Många artiklar ställde sig frågande till hur nyttigt det är för barn att leva sitt liv i en alltmer digital verklighet. Nättrakasserier lyftes fam som ett tragiskt resultat av denna "nya" verklighet. Detta borde gentligen inte vara någon nyhet, eftersom mobbning också förekommer "i verkliga livet", som nätet är en direkt spegling av. En och annan artikel lyfte också fram fördelarna med bl.a. teve-tittande. Barn utvecklas, också genom att titta på teve. Detta bekräftar att intellektuell utveckling kräver en mångfald: nätet, boken, tidkskriften, socialt samspel och skogsvandringar. Allt samverkar till barns utveckling, så länge en form av aktivitet inte får en alltför dominerande roll.

Personligen läser jag med visst vemod att barns läsande ständigt sjunker. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur frågan ställts. "Som man frågar får man svar", brukar det heta, och i detta fall tror jag det stämmer som hand i handske. Jag tror att tvärtom att ungas läsning faktiskt ökar, men de läser inte traditionella, tryckta medier i samma utsträckning. De läser dialogen i tv-spel, vännernas statuslista på Facebook och andra webbaserade texter.

Betyder det att vi inte behöver oroa oss? - Nej, tvärtom anser jag. Vikten av att ha välutrustade skolbibliotek med kunniga och inspirerande skolbibliotekarier blir än tydligare. För barn kan inte bara läsa det de själva vill, ibland krävs en ansträngning för att växa som individ. Digitala texter är ofta korta och lättillgängliga, men det betyder inte att den sortens texter är vad barn och unga behöver.

Jag är en stark anhängare av det vidgade textbegreppet, men tycker också att böcker alltid är mer värdefulla än teve-serier eller sociala mötesrum på nätet. Varför? Därför att en längre text som boken kräver något av läsaren och genererar inga färdiga bilder, utan förutsätter och utvecklar vår fantasi. Är jag en bakåtsträvare? Jag tycker inte det. Man bör naturligtvis ha tillgång till olika medieformer. Problemet är bara att barn och unga oftast väljer det de kan ta till sig utan ansträngning. De behöver textuella utmaningar, som inte bara stärker fantasin utan också lär dem att identifiera sig känslomässigt och samtidigt ger dem ett rikare språk.

De digitala medierna är inte där ännu; de kan inte erbjuda det djup som de tryckta böckerna kan. Inte ens e-boken erbjuder detta djup, trots textmängden. Jag tror det beror på att tekniken fortfarande överskuggar texten.

Läs gärna intervjun med Hugo Lagercrantz (Dagens Nyheter, 26 oktober 2010, s. 21) där han hävdar att böcker alltid är bättre än teve-serier. Artikeln finns tyvärr inte att tillgå på nätet.

Detta var personliga tankar. Någon som tycker annorlunda?

Vilken bok vill du läsa?

Det finns sidor på nätet som hjälper dig välja en skönlitterär bok utifrån intressen och humör. En sådan sajt är engelskspråkiga Whichbook, som med hjälp av olika valbara parametrar ger dig förslag på böcker värda att läsa. Vill du ha en glad eller ledsen bok? Du bestämmer! Sidan känns dock inte fullt så nyter som den vill göra gällande. Ett betydligt bättre alternativ för oss svenska läsare är BookDesire, som fungerar på samma sätt som ovanstående, men både känns och är betydligt mer lättnavigerat. Sajten är framtagen av det svenska företaget Axiell, som tillhandahåller IT-relaterade tjänster för bibliotek, museer och arkiv i Norden.

Behöver skolbibliotek böcker?

Kika på nedanstånde filmklipp för en intressant diskussion kring tryckta böckers roll i det samtida skolbiblioteket. Diskussionen belyser också skolbibliotekariens yrkesroll på ett bra sätt. Kontentan är att den digitala erans elever (inte helt oväntat) kräver mer vägledning av professionella informationspecialister. Den kunskapen saknar ofta lärare. Något som nämns i klippet, och som jag personligen tror är oerhört viktigt, är att tillgängliggöra och förenkla tekniken, så att den blir enklare att använda i studiesyften. Information kan lätt bli ett informationsöverflöd som snarare försvårar för elevens lärande. Vikten av en mångfald medietyper kan inte nog understrykas. Alla individer lär på olika sätt, därför behöver vi den tryckta boken i samma utsträckning som ljudböcker, filmer och bra webbmaterial.

Se klippet nedan - och fundera över hur skolbibliotekets mediebestånd förändras om man på allvar menar att alla elever har olika lärstilar och därför kräver en mångfald medieformer och lärandesituationer.

Klassiker - en tidlös succé!

Mitt senaste inlägg handlade mycket om min syn på yrket, samt vilka konsekvenser det kan få för hur man arbetar. Jag lovade då en uppföljning där jag berättar kort om hur jag gör för att synas i skolans verksamhet. Här kommer nu några arbetsmetoder jag fått uppskattning för – och som dessutom hjälpt mig att bli en kugge i ett pedagogiskt sammanhang.

Först ut är något alla skolbibliotekarier arbetar med från tid till annan: De litterära klassikerna. Hoppas mina arbetsformer kan inspirera någon!

I både åk 6 och 7-9 har jag sedan en tid tillbaka arbetat med litterära klassiker. Temat pågår allt från en termin till ett helt läsår. Tidsmässigt upptar temat en timma varje vecka, utöver detta läser eleverna också hemma. Av största vikt är att planeringen sker tillsammans med läraren. Upplägget är som följer:

1. Skolbibliotekarien har fem genomgångar om litteraturens historia. Dessa ”föreläsningar” sker i dialog med eleverna, och är inte renodlat historiska utan syftar till att knyta dåtid med nutid. Elevernas förförståelse är i centrum. Jag använder mig av presentationer där eleverna får åhörarkopior, som de sparar i en ”klassiker-pärm”. I pärmen läggs också bokrecensioner och textsamtal i punktform. Skolbibliotekarien och läraren är likvärdigt aktiva i alla steg i temat.

2. Skolbibliotekarien och läraren väljer ett antal titlar (ca 20) som eleverna har att välja bland. Alla elever skall läsa minst fem klassiker; de flesta läser fler.

3. Eleverna delas in i grupper om 4-5 elever. Indelningen sker i första hand utifrån läsnivå. Grupperna tilldelas första boken, därefter väljer de själva valfria böcker utifrån de 20 titlar som står till buds. Oftast finns också ett lättläst alternativ. De läser (högt) en timma varje vecka, men uppmanas också läsa hemma. Gruppen kommer då överrens om hur långt de skall läsa hemma.

4. När en grupp läst färdigt en bok har de ett textsamtal utifrån öppna frågeställningar. Alla skall vara aktiva! Efter textsamtalet skriver de individuella bokrecensioner.

5. Skolbibliotekarien har också tre pass med bokprat om klassiker (1700-talet till nutid). Under dessa pass diskuteras och kanon-begreppet. Dessa lektioner varvas mellan lästillfällena för att bryta arbetsformer.

6. Som avslutning läser hela klassen en gemensam klassiker, som läraren och jag gemensamt valt. Därefter avslutas hela projektet med att vi ser filmversionen av denna avslutande klassiker. Sista tillfället ägnas åt att diskutera likheter/olikheter mellan boken och filmen. Detta brukar vara mycket uppskattat!

Nästa gång skriver jag något om hur jag arbetar med utställningsverksamhet, informationskompetens och hur jag synliggör skolbiblioteket genom olika engagemang. Väl mött också då!

Detta inlägg går även att läsa på Skolbibliotek Östs ypperliga blogg, där jag för tillfället gästbloggar.

Interaktivt läsande

Att läsning är en social aktivitet borde vara lika självklart som att socialt samspel är grunden för allt lärande. Och visst lär vi "våra" barn- och ungdomar att diskutera litteratur och texter. Boksamtalet bidrar till en ökad förståelse för det lästa, men ger också gemenskap med andra läsare.

Om man inte kan träffas fysiskt kan man träffas på nätet. Det finns massor av sidor för bokälskare, portaler där man kan delta i bokcirklar, få boktips och diskutera, vrida och vända på läsupplevelsen. På köpet får man ofta vänner man annars aldrig haft möjlighet att träffa.

Biblioteket.se - Stockholms stadsbiblioteks hemsida - har en bra temasida om just interaktiv läsning. Väl värt ett besök!

Textbegreppet

Det vidgade textbegreppet har varit en tanke som genomsyrar framför allt svenskämnet. Med Lpo 94 kom också det första modernt riktade textbegreppet, där man valt att se text som något vidare än de traditionella, tryckta källorna. Text omfattar film, musik, bilder, föremål, ja egentligen allt som kan "läsas" och tolkas som en text.

Detta är stort - och viktigt! Något alla skolbibliotekarier borde förhålla sig till. Att enbart förmedla en ganska begränsad textform låter sig inte göras. Skolan har alltför länge hyllat lärobokstexten och den västerländska litteraturkanon. Det är på tiden att vi på allvar börjar diskutera inte bara skilda textformer, utan också erkänner pojken som läst tusentals sidor text på sin fritid, även om det råkar vara i dataspelets form.

Nu ett skolexempel:

Jag brukar börja redan i förskoleklass med att diskutera textbegreppet. Jag brukar samla en grupp och fråga om de hört talas om begreppet "text". I princip alla i gruppen brukar känna till vad text är för något. Jag håller upp en bok och frågar barnen om detta möjligen är en text. Alla nickar bifall. Jag håller upp min bärbara dator med en sida text i skärmfönstret och ställer samma fråga. Återigen bifall. När jag håller upp en DVD-film tvekar många. Jag fiskar efter svar och fyller själv i luckorna. Till slut har vi nått en gemensam definition kring vad text kan vara. Denna definition innefattar en stor mängd textkällor, även sådana som normalt inte ingår i de flesta människors medvetanden.

Jag tror eleverna stärks av denna diskussion. Givetvis blir diskussionen djupare och mer analytisk ju äldre eleverna är. Men det stärkande i ett vidgat textbegrepp är att man respekterar de textkunskaper eleven har med sig till skolan. Man tvingar inte eleven att hänga av sig förförståelsens ryggsäck i korridoren. Därmed inte sagt att vi i skolan enbart skall syssla med moderna texter, som bloggar och TV-spel. Nej, en minst lika viktig uppgift för alla i skolans värld (inte minst för skolbibliotekarier!) borde vara att stimulera elever med texter de annars aldrig får sig till del.

En påminnelse av vad ett vidgat textbegrepp innebär:

Att tillägna sig och bearbeta texter behöver inte alltid innebära läsning
utan kan ske även genom avlyssning, drama, rollspel, film, video och
bildstudium. […] Ett vidgat textbegrepp innefattar förutom det skrivna och
talade även bilder. (Källa)