Piska och morot á la Svenskt näringsliv

Varning! Detta inlägg har inte en självklar plats i Skolbibliotekariens intressesfär. Jag skyller på att det trots allt rör utbildningspolitik i allmänhet, och därför är av visst intresse. Ska sanningen fram tog ironin överhand och inlägget skrevs av bara farten...

Svenskt näringsliv (SN) lyckas i sin senaste rapport, Konsten att strula till ett liv, åtminstone med en sak: de får uppmärksamhet! Rapporten går igenom ett antal utbildningsvägar och kopplar dessa till löneutveckling och chans till jobb. SN hävdar med febril förkärlek för tabeller och siffror att kurser eller utbildningar som läses för allmänbildningens skull eller inte har tillräcklig vetenskaplig substans (vem avgör det om inte universiteten?) inte bör finansieras med studiebidrag. Utbildningar som är "samhällsnyttiga" är, enligt SN, följdaktligen mer värda än värdelösa utbildningar som inte genererar annat än bildning eller tankesystem utan finansiell avkastning.

Humanisterna är det mest synd om, de borde i stället bli civilingenjörer och bidra till Sveriges BNP på ett mer produktivt sätt än att diskutera Harry Potter eller svenska ortsnamn. SN:s recept för att få ner det stora antalet humanister på svenska lärosäten - som ändå inte bidrar vare sig med pengar, företag eller nya säljbara produkter - är att strypa tillgången på studiemedel för s.k. slöutbildningar. I stället skall vi helst bara skattefinansiera civilingenjörer och chefsekonomer. De är ju så duktiga, och de får jobb. Högavlönade jobb. De startar dessutom företag där humanistiska idéer inte behövs.

Se där! Ett genialt koncept för den "fria" forskningen!