Debatten styr förväntningarna

Jag är nog inte ensam om att med jämna mellanrum sucka över skolans förfall. En fråga jag ofta ställer mig är om den alltigenom negativa publicitet skolan får i själva verket är resultatet av en kantrad skolpolitik?

Skolan saknar disciplin, skolan saknar resurser, lärarna är utarbetade och dessutom dåligt kvalificerade. Tidningarnas braskande rubriker är många om den svenska skolans uselhet. Ledande politiker säger att nya reformer är på gång, men de reformer som redan genomförts leder sällan till önskade resultat. Vilka signaler skickar vi till elever och föräldrar när även skolans företrädare hävdar skolans inkompetens?

Jag tror ofta att de exempel som uppmärksammas i media (nu senast vår finansminister, vars dåliga gymnasiebetyg i matematik journalisten refererar till [Källa]) bygger på ett underförstått ointresse för skolans goda kraft; ibland kanske med rätta, men mer ofta därför att man vägrar belysa goda exempel på lärande som går utanför den traditionella klassrumsmiljön. Nämnde Anders Borg verkar dock ha den goda egenheten att vara bokälskare! Kanske var det kärleken till boken som senare stimulerade honom att studera vidare på Komvux?

Och visst har debattörerna rätt. Se bara på lärarutbildningens urval. Sällan är det de bäst lämpade studenterna som väljer att bli lärare. Lärarkåren är inte ensam om detta dilemma. Även bibliotekariekåren drabbas av den utbildningsinflation som bitvis lett till att studenter söker utbilding av andra egenskaper än lämplighet och begåvning. Notera att jag aldrig likställer begåvning med betyg. Av personlig erfarenhet vet jag att skolans betyg säger väldigt lite om en persons bildning eller intresse för kunskap. Betygen ger en väldigt begränsad bild av en persons agerande under en oerhört begränsad tid.

Personligen tror jag att man får de svar man söker. Letar man efter en skola med dåliga resultat är det givetvis det man kommer att hitta. Om man däremot på allvar försöker förändra en skola som till stora delar varit oförändrad under 100 år kommer man också söka de positiva exempel som finns. Ett av dessa positiva exempel hävdar jag är välfungerande skolbibliotek.

Under de år jag arbetat som skolbibliotekarie har jag mött elever som både trivs och inte trivs i skolan. Den absoluta majoriteten är dock nyfikna och intresserade av att lära sig nya saker. Ibland har jag haft förmånen att också väcka denna nyfikenhet hos elever, genom att visa dem en värld som är större än det vakuum som ett isolerat skolämne ofta utgör. Jag är övertygad om att skolan har allt att vinna på att bättre utnyttja skolbiblioteket och skolbibliotekarien i syfte att skapa ett laboratorium för kunskap och fantasi, inte minst som en värdefull lärande resurs i en mer ämnesintegrerad skola. I denna miljö kan ämnen korsbefrukta varandra och lärande - inte bedömning - sättas i fokus. Vi har en lång bit kvar innan denna (kanske något naiva tanke) blir verklighet, men varför inte börja leta goda exempel på lärande? Varför inte börja i skolans bibliotek?