Tankar om skolan, biblioteket och livet...

Följande inlägg är mycket privata tankar om skolan och kunskapen. Detta är inget inlägg i pedagogisk forskning, snarare ett passionerat inlägg för en ny-gammal syn på livslångt lärande och kunskapspassion. Ta det för vad det är. Läs med öppet sinne!

Visste du att du bara får 30 % av dina kunskaper i skolan? Det betyder också att av tio saker du kan har du lärt dig sju någon annanstans än skolan. Ingen uppmuntrande statistik för en pedagog...

Var och av vem lär man sig då? I första hand hemma, men också på stan, festen eller tillsammans med kompisen. Man lär sig av sina föräldrar, släktingar, kompisar, filmer, böcker, tidningar, musik, dataspel, idrott, konst, genom att meka med bilar och andra intressen. Listan kan göras lång.

Varför är det så att man lär sig så lite i skolan? Det beror ju inte på att man inte får en chans att lära sig. Jag tror snarare att det beror på att det skolan kallar kunskap egentligen är väldigt ointressant för många. Visst, det är bra att kunna läsa, skriva och räkna, men sen blir det mest fakta utan sammanhang. Man fyller på fakta utan att sällan ha konkret nytta av dem eller att koppla dem till något som kan vara användbart.

Kanske är det baskunskaper skolan ska satsa på istället? Mindre barn (låt oss säga förskolan upp till och med lågstadiet) har ett himla sug efter kunskap. De vill inget hellre än att lära sig räkna, skriva och läsa. Men så händer något. Ju äldre man blir ju mindre rolig blir t.ex. matten. Jag tror att det beror på att matten blir för krånglig. Den saknar helt enkelt koppling till livet utanför skolan. Samma sak med alla skolämnen. Det är roligt att kunna något om fiskar först om du skaffar ett eget akvarium. Man lär sig helt enkelt av intresse.

Jag tror också att kunskap som någon annan tvingar på dig aldrig fastnar. Det är bara genom att själv ha nytta och glädje av det man lär sig, som man faktiskt får kunskap om något; det måste helt enkelt engagera dig på något sätt. Men - och här kommer det fina i kråksången! - nästan all kunskap kan göras intressant. Om någon berättar om ett ämne på ett bra sätt blir de flesta åtminstone lite intresserade och vill lära sig mer på egen hand.

Undersökningar (källor finns, och kan skickas om så önskas; listan är lång!) tyder också på att biblioteket är människans främsta källa till kunskap. Biblioteket omfattar ju alla de saker som kan ge oss kunskaper: böcker, tidningar, musik, film, dataspel - och framför allt - en människa du kan fråga om allt mellan himmel och jord. Denna människa (en bibliotekarie!) kan inte svaren på alla dina frågor - men han eller hon vet var du hittar svaren! Och det, pojkar och flickor, är inget annat än fantastiskt! (Och visst borde detta betyda att skolbiblioteket är ett veritabelt smörgåsbord av kunskap?)

Den kände författaren Ray Bradbury har sagt följande om skolbibliotek:

"There's no use going to school unless your final destination is the library."

Lite fritt översatt:

"Du har ingen nytta av att gå till skolan om inte ditt slutliga mål är biblioteket."
Så sant som det var sagt! Mitt motto!

Tro nu inte att jag vill att skolan ska bli en plats dit barn går för att göra lite som de vill. Däremot hoppas jag att skillnaden mellan skolans värld och världen utanför suddas ut. För det är först då vi kan få kunskap att bli det roligaste som finns. Detta kommer att kräva mycket mer av skolans personal. Inte minst tror jag att den uppdelning i skolämnen vi har är meningslös. Den inspirerar inte elever att söka kunskap var helst de stöter på den. En fullkomlig ämnesintegrering är helt klart att föredra. Tematiska arbeten och att våga ta undervisningen från klassrumsmiljön ut i verkligheten tror jag är en del av framgångsreceptet. Världen är ju inte indelad i ämnen, snarare är det länkarna mellan fälten som ger aha-upplevelserna.